Näst sista passet!

I morse hade jag näst sista passet med pt-Jakob och idag var det riktigt kul. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde det kul. Förmodligen för att jag var pepp och kände att nu jäklar kör jag. Under de hittills fem tillfällena som jag kört styrketräning ihop med Jakob har han introducerat flera olika maskiner och övningar. De första tre tillfällena kände jag mig verkligen som kusinen från landet. Men nu börjar jag fatta galoppen. Det är nästan samma saker jag måste tänka på oavsett övning. Tror jag i alla fall. Skuldror, axlar, mage, rygg. Att få muskelgrupperna i framför allt skuldrorna att kommunicera med hjärnan. Kontroll på kroppen. Han är jädrigt petig och många gånger fattar inte musklerna hur de ska göra för att få det att funka. Helst hade jag velat köra ihop med Jakob i sisådär 30 timmar till, jädrar vad bra jag skulle bli då. Men så har ju även plånboken ett och annat att säga till om... 

Vi kör alltså väldigt basic, knappt några vikter alls, i långsamt kontrollerat tempo. Och jag blir helt slut. Dagens pass känns rejält i höger skuldra (som nog är stelare än den vänstra) och i morgon har jag nog en go träningsvärk i biceps och triceps. Armarna skakade när jag skulle lyfta dem för att låsa upp hänglåset i omklädningsrummet. Jag avslutade passet med marklyft och då var benen som gelé. Men kul var det!

Jag tycker det är perfekt att träna på morgonen. Då är det inte så mycket folk på gymmet och så kan jag med gott samvete åka hem när jag slutar jobba. Tack till jobbet för friskvårdstimmen! Nu ska jag bara försöka att släpa mig dit lite oftare. För det tar emot att gå och träna. Jag känner mig fortfarande lite bortkommen i gymmet bland alla som verkar ha full koll på maskinerna och hur man ska göra. Lite som ett vilset får bland vargar. För det känns som att alla tittar på mig, hon den där som inte kan. Även om de förmodligen inte bryr sig. Och så är det lite speciellt med vuxna människor som tar i så det stånkas och skriks. Nja, det känner jag mig inte riktigt bekväm med heller... Måste erkänna att jag ibland måste kväva ett smått generat fniss. Men jag tar mig framåt. En liten bit i taget. En dag tycker kanske jag också att det är fullständigt naturligt att gå till gymmet och vråla (?!) av kraftansträngning.