Dilemma

Är fruktansvärt godissugen och överväger två alternativ:
1. Att köpa snask när jag kliver av tåget.
2. Att vara lat och låta bli ivägen förbi kiosken då det finns äckligt godis hemma.

Det senare alternativet får mig att fundera på hur det kan komma sig att min man, som var den som senast hade i uppdrag att köpa godis, efter snart tio år tillsammans med mig fortfarande inte vet vad jag gillar för godis.

Även där funderar jag på två alternativ:
1. Han har dålig fattningsförmåga.
2. Han skiter i det.

Sen är det klart, han kanske helt enkelt köper det godis han gillar. Det gör ju jag.

Ge dig, ditt kräks!

Vad svarar man som mamma till en fyraåring på det?
- Eeeeeeeh, ja?

Spaning pågår

Identifierat behov:
En mindre väska till plånbok, mobil, pocketbok och småkrafs.

Krav:
Snygg, lätt att hitta i, smidig att bära, tillräckligt stor för att rymma det viktigaste och så pass liten att jag inte går vilse i den eller måste vända ut och in på den för att hitta det jag letar efter. Och så måste den passa mig!

I väntan på en rörmokare

Nu har jag väntat på en rörmokare, som ska kolla vårt badrum, i 45 minuter. Varför kan de aldrig komma på utsatt tid? Jag kommer mig ju inte för att börja med något annat så länge som jag väntar.

Ge mig en spark

För tredje kvällen i rad så orkar jag inte uppbåda energi för att sätta mig bakom symaskinerna och sy färdigt två par bralls till lillasyster.

Antingen är det ett friskhetstecken eller så är jag bara lat.

Hej du app!

På systers inrådan skaffar jag nu en app så jag kan blogga från mobilen.

Hejja mig!

Alternativet som övervägdes var att operera in en mojjäng som kan läsa mina tankar och få ner dem på pränt.

Hejja för teknikutveckling!

Besökare

I helgen var vi tillbaka på Sotenäset för första gången sedan flytten i juli. Det kändes minst sagt konstigt. Konstigt, tryggt, bra och lite sorgligt på samma gång. När vi körde vägen förbi Åbyfjorden och ut till Hunnebostrand så var det som om vi senast var där igår. Allt kändes så otroligt välbekant, varje lite knix på vägen. En känsla av att komma hem. När vi åkte från fiskaffären mot Ulebergshamn så fick jag en liten klump i magen, tänk vad många gånger jag har dragit barnvagn upp och ner för den där gatan... Min gata.

Men nu bor vi inte där längre.

Jag ska inte säga att jag ångrar att vi har flyttat - inuti så känns den här flytten otroligt bra och jag hyser stor förväntan inför framtiden. Men det kändes vemodigt och lite ensamt att vara tillbaka och uppleva allting som "min gata", "min svampskog", "vårt Nordens Ark". När det inte längre är så.

Nu är jag "bara" en besökare.

Mmmmm... mappstruktur!

Jag må vara en mycket stökig och rörig person i hemmet, men när det kommer till jobb så gillar jag ordning och reda.

Tydlig och fungerande mappstruktur för uppdragen i datorn - I like!

Måste väl säga att det fungerar sådär på min arbetsplats. Kanske är det för att jag är ny och inte har vant mig vid hur man jobbar här. Kanske inte. En sak vet jag dock, att ta fram referensblad för projekt som jag inte själv jobbat med är ett förbaskat aber och tar aplång tid just för att jag inte hittar det jag vill och behöver.

Behöver jag säga att jag är väldigt frustrerad?

Frisk som en nötkärna

Idag har jag varit på hälsokontroll via jobbet. Ni vet, väga, mäta, sticka finger, cykla, prata. Sånt där man gör för att ta reda på hur man egentligen mår.

För att vara en person som aldrig någonsin tränat i någon organiserad form, yoga i några terminer undantaget, så mår jag enligt testet oförskämt bra. Min syreupptagningsförmåga fick med beröm godkänt och jag tillhör enligt den där utvärderingen "eliten" i min åldersgrupp. Sjuksköterskan frågade t o m om jag hade tävlingssimmat som ung (ouch!).

Ursäkta mig men nu måste jag skratta. *ASG*

Jovisst, jag känner mig i hyfsat god kondition. Men jag skäms nästan över ett sådant resultat, för jag är rätt rejält lat. Jag har liksom inte förtjänat den där syreupptagningsförmågan. Fast jag antar att det finns naturliga förklaringar. Jag har väl bra gener, helt enkelt.

Jag borde...

verkligen inte sitta framför datorn. Istället borde jag ägna mig åt att sortera tolv miljarder mönster som ligger i en hög på mitt sybord. Kul värre.

Typiskt

Jag startade den här bloggen för att jag så gott som dagligen under en väldigt lång tid har känt ett behov av en ventil för allt jag går och tänker på. Okej, jag hade kanske kunnat skriva en herdelig gammal dagbok, men jag är för lat för att skriva för hand och jag må vara egocentrisk eller så är jag bara ett barn av min generation, men jag behöver liksom känna att någon eventuellt skulle höra det jag ropar.

Och nu när jag äntligen gjorde slag i sak och fixade en blogg, så har jag inget att skriva. Häpp, på det liksom.

Jag har rymt.

Eller det var kanske att ta i. Det är högst överenskommet att jag ska få en stund för mig själv. Men ändå känns det som att jag har rymt. Jag har tagit med mig datorn till sovrummet och sitter nu här tyst som en mus. Jag har precis startat den här bloggen. På nedervåningen är det äldre barnet just nu mycket gnälligt och grinigt. Pappan är ganska irriterad och skäller på båda barnen. Det ska fixas mellanmål. Jag antar att det är därför det känns som att jag har rymt. För att jag i allra högsta grad är hemma men inte behöver bry mig om utspisning av något ätbart. Jag är hemma utan att behöva kramas, försöka övertala, lirka, skälla. Jag är hemma på ovanvåningen för mig själv fastän alla andra är hemma. Jag har så kallad egentid. Hur svårt kan det vara egentligen?