Jag har rymt.

Eller det var kanske att ta i. Det är högst överenskommet att jag ska få en stund för mig själv. Men ändå känns det som att jag har rymt. Jag har tagit med mig datorn till sovrummet och sitter nu här tyst som en mus. Jag har precis startat den här bloggen. På nedervåningen är det äldre barnet just nu mycket gnälligt och grinigt. Pappan är ganska irriterad och skäller på båda barnen. Det ska fixas mellanmål. Jag antar att det är därför det känns som att jag har rymt. För att jag i allra högsta grad är hemma men inte behöver bry mig om utspisning av något ätbart. Jag är hemma utan att behöva kramas, försöka övertala, lirka, skälla. Jag är hemma på ovanvåningen för mig själv fastän alla andra är hemma. Jag har så kallad egentid. Hur svårt kan det vara egentligen?